Ända sen högstadiet har jag alltid haft några slags perioder där jag sagt att nu ska jag vara jäkligt duktigt och inte äta sötsaker och gjort detta till en slags fobi. Detta gjorde jag för jag inte var nöjd med min kropp, som jag tror är väldigt vanligt hos ungdomar. Jag hade mina komplex och vågen har alltid vart min värsta fiende. Jag hade stenkoll på hur mycket jag vägde och hade ett mål i sikte, en vikt på 45 kg. Inget annat! Iallafall förbudet mot godis klarade jag och jag tyckte jag var duktig, men när jag väl åt de så kom skammen krypande. Det var inte så jobbigt de första gångerna, jag försökte bara göra något annat och sluta tänka på och det funkade i början.

 

     

en väldigt ung Nickolina, gick väl i 8:an på den första bilden och 9:an på den andra.

 

Under gymnasiet blev de bättre jag träffade en kille som ändrade min syn på mig själv och fick mig och tycka om mig själv och min kropp, och jag var glad! Men tankarna om mig själv att jag inte dög hur jag såg ut, att mina lår var alldeles för stora till min kropp, att min mage inte var platt nog, att mitt ansikte var för runt, att mina överarmar inte var tillräkligt smala. Ja dom fanns fortfarande kvar, bara lite gömda i nån del av min hjärna. När de blev dåligt mellan oss så var det maten som "hjälpte" mig, jag åt och åt och kräktes. Nu säger jag inte att detta hände varje dag utan mer några gånger i månaden. Min pojkvän som jag var tillsammans med konfonterade mig med de,för han märkte. men jag nekade. Jag ville ju inte att nån skulle veta sånt om mig för jag var ju inte sån som höll på med de, sånt gör folk som inte mår bra. Jag var inte sån, punkt. Jag började tävla med honom med , precis som jag gjort med min syster.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Lite bilder fån gymnasietiden och efter gymnasiet!

 

När de tog slut mellan oss efter sådär 1,5 år så mådde jag inte så bra, men vem gör de efter ett uppbrott med en person man delat allt med i över 1 år?!

Jag började festa ganska hårt och slutade att träna som vart ett utav mina största intressen.

Från att jag var 9 år till att jag var 17 så hade jag tränat volleyboll ett antal gånger i veckan, detta slutade jag med. Även gymmandet som låg mig väldigt varmt om slutade jag helt med för jag orkade inte, jag hade inget kraft till de men supa de kunde jag göra!

Sommaren 2010 var de som de tog slut mellan oss, av väldigt olika skäl. Vi litade inte längre på varann, och de bråkades varje gång vi träffades men mer tänker jag inte gå in på de.

I alla fall, tillbaka till festandet. Jag drack i princip varje helg den sommaren och hösten, både fredag och lördag, Förstår inte hur jag orkade egentligen, nu pallar jag knappt av en dag! haha

Men jag brydde mig inte, jag levde livet och allt var bra, men jag var ett stort öppet sår som aldrig tyktes läkas.

Min kropp hade ju tagit skada av allt festande och den va ju inte van vid att inte träna så ja jag hade gått upp i vikt när jag stod på vågen nångång i december 2010 så stod den på 60 kg.

Jag hade aldrig vart uppe i den vikten och jag var chockad! När hade detta hänt kom jag ihåg att jag tänkte, sen gick jag och speglade mig i speglen i underkläder och mådde fruktansvärt dåligt. Jag bestämde mig för att göra en förändring så vid åsrskiftet köpte jag mig ett nytt gymkort, men de tog ett tag att sätta igång med träningen.

 

 

 

 

 

Det var väl vid den här tiden de började krisa ihop sig och jag kände att de va time too do something!

 

 

I slutet av januari 2011  var jag igång, jag ville ha snabba reslutat vilket resulterade i att jag tränade extra mycket och de kunde lätt bli 3 h på gymmet varje dag. Jag kanske hade en vilodag i veckan, knappt det. Allt blev till en överdrift men de kom steg för steg.

Kanske som väntat så orkade inte min kropp hålla detta tempot som jag höll och jag tyckte inte att min kropp hade förändrats ett dugg även om jag slitit röven av mig rent utsagt. Varför ska jag göra allt detta och jag inte får nån för de var min tanke. Så jag slutade att gå till gymmet för jag tycket inte de gav mig nått, men jag vet nu i efterhand att jag var helt ute och cyklade när de kom till träningen och motion.

Man kan inte hålla på sådär, kroppen måste få vila och samla nya krafter.

 

Så min nya idé var att jag skulle trappa ner på maten, detta måste hjälpa! Jag hade försökte den "sunda" vägen innan och den hade ju inte funkat och jag ville nå mitt mål, 45 kg. Ja tanken var fortfarande kvar!

Så i Mars när jag började på ett nytt jobb, nämnligen på ett åldersdomhem så kan man säga att helvetet började för mig.

Då den dagen sa jag till mig själv att nu ska jag bara äta ett knäckebröd med en kalkon skiva till frukost och vanilj te till de. Som jag berättat innan så hade jag förbud mot sötsaker och de hade funnits där hela tiden sedan jag började träna stenhårt och nu skulle de komma mer och mer förbud.

Först kom sötsaker sedan kom mitt bröd, sen resten av kolhydraterna som pasta,ris, nuddlar,potatis osv allt som jag tyckte om i matväg förbjöd jag för mig själv! Sedan kom vågen och kaloriräknandet kom fram. Jag hade stenkoll på allt jag tryckte i mig, vägde allt från tomater till keson på knäckebrödet. Jag planderade mina måltider så, men försökte att alltid skjuta så långt som de gick på dom så att de var i princip på bristningsgränsen när jag åt.

 

I början på de nya jobbet så åt jag alltid lunch där, men de slutade jag med också för det gick så långt att jag inte ens varma måltider..

 

En vanlig mat dag då:

 

 

Ingen varierad kost precis och inte mycket till mat för den delen heller, förstår inte hur jag orkade. Jag jobbade heltid och köpte samtidigt min hund Nikita så det var ju mycket att göra.

Så här höll jag på i flera månader och till slut var jag nere på min vikt, och till och med ännu "bättre". 44 kg, men jag mådde inte bättre för de. Jag var aldrig nöjd med mig själv, de var något fel hela tiden. Sen hade jag ju ingen ork till nått, orkade knappt umgås med vänner eller gå ut med hunden, ännu mindre träna. Allt mitt tänkade kretsade kring mat, 90% av all min tankreverksamhet handlade om mat. " hur jag skulle äta, vart jag skulle äta, när jag skulle äta, hur jag skulle kunna skjuta fram mina mål, hur jag kunde slippa bli hungrig osv osv". De blev även så att jag fick komma med endel bortförklaringar, vet inte hur många gånger jag tackat nej till resturang besök med kompisar, tillställningar med släkt och vänner bara för att jag fått panik för att det ska serveras mat där!

 

Men jag hade en annan sida, min hetsätning. När jag hetsåt så kunde jag äta allt som var i min väg, jag åt och åt och åt tills jag i princip mådde illa , då gick jag och spydde sen började den onda karusellen igen och så kunde de lätt hålla på i flera dagar. Tänker inte gå in på detaljer på mängden mat jag åt för då kommer ni nog bli äcklade tror jag!  De blir jag när jag tänker på de! Jag var som en robot, även om jag inte ville ha maten så åt jag för min enda tanke var " du vet inte när du kommer få äta det här igen, så ät mycket nu" 

Iallafall, på släktakalas och olika resturang besök där de kanske var buffe ibland så kunde de bli väldigt jobbigt för mig, min ångest dök upp. Jag visste inte vilken sida jag skulle välja av mig själv, jag visste ju att om jag skulle äta något som i min väg var onyttigt som sedan skulle leda till en hetsätning och när den då slutade hade jag ingen aning. Men jag var ju hungrig också, så där åkte jag till ett par gånger och de är jag väl på ett sätt glad för. För då fick jag ju i mig nån föda iallafall.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De var som att de fanns inget mellanting för mig, anintingen stod jag på svält eller så frossade jag i mat.

Så här höll jag på fram och tillbaka från mars månad till slutet på september, då kom vändpunkten, jag och Viktoria åkte till Asien och jag visste att detta kommer bli en prövning för mig. Detta kommer bli något riktigt jobbigt och min enda inställning var hela tiden att försöka klara mig på minsta lilla och äta när de behövs. För nu förlorade jag alla mina rutiner och det blev jävligt jobbigt, hela mitt liv stod på spel. Väl där så hade jag faktikst och de här låter tragiskt, inställningen att äta för att jag var rädd att jag skulle kollapsa ihop. Jag åt för att överleva för att jag blev på ett sätt rädd för mig själv.

Men jag tacka gudarna att jag åkte på denna resan, jag hade mina rutiner där en macka på morgonen och ett mål om dagen. Men jag fick i mig mat och jag kunde äta ett helt mål mat om dagen, vilket var ett bra tag sen jag gjort senast och det är jag evigt tacksam för. Om jag inte hade åkt iväg så hade jag nog aldrig kommit så lång som jag gjort idag.

 

 

 

 

 

 

 

Efter asien resan när vi kommer hem i December så tog min mamma konstakt psyk på sjukhuset, hon hade velat att jag skulle dit innan och få prata med nån men jag var inte mottaglig för de just då. Men nu var jag de, nu var jag redo.

De var jobbigt i början, jag kom in i mina gamla rutiner väldigt snabbt, men jag försökte och tvingade mig till att äta ett varmt mål om dagen. För det var prio ett för mig och detta skulle ske utan hetsätning efteråt, och den lilla biten var nog den jobbigaste. Men de tog några veckor sedan var de en ny rutin, sedan blev det att förbättra frukosten, göra den lite matigare och sedan lägga kvällsmaten.

Kan  säga att tiden efter asien har vart en av de jobbigaste i mitt liv, att helt få börja om från början med mat som att våga äta och testa på mat, att försöka lista ut va som är en normal portion mat på en tallrik, att se sin kropp förändras och försöka nöja sig med hur man ser ut, att avstå från att gå och väga sig,att försöka hålla kontroll över sig själv om man ska ut och äta utan att bryta ihop eller hetsätningen börjar, finns hur mycket som helst som man måste släppa på. Hela mitt beteende byggde på kontroll,kontroll och åter kontroll, och nu var jag tvungen att totalt skita i den, hade ju en resa i asien utan den, även om jag byggde upp mina rutiner där. Men de var riktigt jobbigt att komma hem för där visste jag hur allt vart innan och där hade jag min matvåg som jag egentligen inte ville se. Så fort jag ser den nu mår jag illa, jag borde gå och slänga den i spotunnan! att jag inte tänkt på det innan! 

 

Det är lite mer än ett halvårsen jag började gå hos min psykolog och ja jag mår mycket bättre, hon har hjälpt mig så mycket hon är min stjärna! Utan henne hjälp coh vägledning vet jag inte vad jag hade gjort faktiskt.

Jag trivs med mig själv och hur jag ser ut! Detta är jag och min kropp har hittat sin ideal vikt. Har inte vägt mig på över 5 månader ( ogillar vågar väldigt starkt nu ) men min kropp känns väldigt stabil och de är inget pendlande med vikten som de var innan, och jag är nöjd! Jag äter väldigt bra om man jämför med innan och jag har kraft, jag orkar kombinera jobb, med normal träning, promenader med hunden träffa kompisar och andra andra ting som jag tycker om att göra. .

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet att det är många tjejer och killar som säkert känner igen sig, sen finns de dem som inte tagit de så långt som jag gjorde och de som tagit de ännu längre än mig! Jag kämpar vidare, varje dag är en utamaning men de blir bättre och bättre, och jag lever med och hanterar det på ett bra sätt som inte skadar mig!

Det jag vill säga är att var nöjda med er själv, hitta de fina delarna och egenskperna hos er och fokusera på dem mer! Tänk inte på de negativa, försök se något ljust i dem iställer för jag lovar om ni tänker noga så kan ni nog hitta något positivt i allt! Ni är fina som ni är!

 

Sist av allt, vill tacka alla som funnits vid min sida! Ni är guldvärda.