lovelovelove

Sko-tse vår lilla hund som vi haft hur länge som helst

och som jag trott kommer leva föralltid

har blivit så himla dålig de senaste året.

Allt har bara förvärrats suksesivt

hon hör inte längre, ser inget,

har knappt inga tänder kvar.

Hon och Nikita har funkat rätt hyffast ihop, 

ibland har de hänt att de ryker ihop med sånt händer ju.

Men sen vi kom hem från Thailand så har de inte funkat alls,

Sko-tse har morrat så fort Nikita är i närheten och vi tror att hon är

såpass dement att hon troligen inte kommer ihåg Nikita.

De har rykit ihop ett antal gånger sen vi kom hem, och idag gick de riktigt illa.

Nikita blev riven av henne i ansiktet, de har aldrig skadat varann innan och detta var hemskt att se.

De känns så jäkla jobbigt att se att båda reser ragg mot varann och skälla,

och jag blir faktikst riktigt rädd för båda.

Man kan ju inte lita på någon av dem i stundens hetta känns de som.

Sen att Nikita är så mycket större än sko-tse gör att de blir extra nervöst, 

även att hon aldrig gjort något och försöker oftast alltid få stopp på sko-tse så blir jag nervös.

 

Sko-tse är inte alls sig själv längre,

hon var världens lugnaste och finaste hund innan 

och gjorde inte en fluga förnär.

Man kunde lyfta och gosa med henne hur mycket man ville.

Hon bara hängde på och var glad för de.

Saknar verkligen hennes gamla jag nått så fruktansvärt och det är jobbigt att se

hennes förändring.

Så mycket som man gått igenom med henne,

så många minnen,

så mycket kärlek.

Jag kan hata mig själv ibland för att jag försummat henne nu de sista året,

men jag vet att det är en förvarsmekanism.

Jag tycker det är jobbigt när hon inte är sig själv.

 

Just nu är allt bara jobbigt, men nått måste vi göra så är de bara.

Helst av allt hade jag velat att hon hade fått somna in hos min syster i hennes säng under en natt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Naw stackarn, hur gammal är hon? :(

Gumman, var gärna med i tävlingen på min nya blogg!<3